ljudetavditthjarta

Jag tänkte berätta lite om hur det sett ut för oss "so far".
Vägen hit har inte varit särskilt krokig faktiskt. Det mesta har flutit på.

Så här började det:

2003 bestämmer sig det lyckliga paret för att de ska förlova sig.

Den underbara förlovningsmiddagen består av en smaskig baguett på en filt i en park bakom ett museum.

Mysfaktorn var riktigt hög måst jag säga!

2004 är det dags för giftermål. Släkt och vänner bjuds in till att bevittna ett förenande av de tu.
Det måste ha varit det bästa bröllopet någonsin.
Inte ens Vickan och Daniels 20 miljonersbröllop kan mäta sig!! 

Samma år vill det unga paret gärna utöka sin familj lite.
Piller slängs i papperskorgen dagen innan julaftonen.

 

Ett år senare. I början av 2005 har ingenting hänt och den lilla frun tycker att det finns anledning att kolla upp varför.
Maken är mer positiv och menar att det löser sig. Kvinnokraften slår som alltid igenom! 

I maj är det klart. Inget positvit tänkande kan hjälpa det unga paret.
Inga avslappningsmetoder skulle kunna leda till ett barn. Inte ens hostmedicin är botemedlet.
Inga simmare och en icke-fungerande äggstock är svaret.
Vilken tur att det finns andra vägar för att få barn.
Adoption är en bättre väg än sprutor, sjukhusvistelser och hormonbehandlingar.
Paret vänder sig till socialförvaltningen för att få börja sin resa mot ett litet barn.

I oktober påbörjas den obligatoriska föräldrautbildningen.
En jätte intressant och rolig upplevelse där deltagarna verkligen får chansen att landa i sina tankar och i en adoption.
När det är avklarat drar utredningen igång. Hemmet ska kollas, finns det plats för ett barn?
De blivande föräldrarna ska studeras under lupp.
Tre och en halv timmes intervju i varsitt rum med varsin utredare leder till ett rikt analyserande av det liv paret levt dittills och en ganska torr och öm hals.
När allt detta är klart och några kära vänner och släktingar skrivit några fina brev om de blivande föräldrarna går alltsammans vidare för granskning.
Den första lilla biten av ordentlig väntan börjar! 

♥♥♥♥♥

I början av 2006 har de blivit GODKÄNDA för att adoptera ett barn i ålder 0 - 18 månader. LYCKA!

Nu är det dags för landvalet.
Paret har redan valt adoptionscentrum som organisation och de har många länder att välja mellan.
Men länderna har sina egna krav också och alla länder passar inte. Kina och Indien: nej, lilla frugan har inte fyllt 30 än.
Colombia: nej, 8 veckors vistelse i landet pasar inte. Etiopien blir det första land paret känner att de stämmer in på.
Vid den här tiden har dock köerna i adoptionsvärlden växt ganska rejält och först måste man vänta i en kö i Sverige innan man får skicka alla sina handlingar till ett specifikt land.
Paret väljer att ställa sig i kö till 4 länder: Etiopien blir ett (ca två års väntetid i Sverige), Sydkorea ett (dubbelt så dyrt som de andra länderna),
Vietnam ett (en riktigt lång kö på 3- 4 år - till slut kommer detta land inte ens vara aktuellt eftersom det stänger för alla adoptioner),
Thailand (som ger ut en kvot varje år med hur många adoptivföräldrar som får skicka sina papper till landet det året).

Mars 2008, paret kommer fram i kön till Thailand.
De kommer med det årets kvot som det året blev 19 st och de ska nu börja samla alla papper som landet kräver.
Läkarundersökningar ska göras, arbetsgivarintyg ska in, livförsäkringar ska tecknas, lösöre ska räknas ihop och allt måste skrivas så rätt som möjligt.
 Inte en enda liten siffra får vara fel.  

Efter många om och men bildas en stooor lunta som godkännes av Thailand .
Den 8:e december 2008 börjar den verkliga väntan för de två. Väntan på barnet.

Och där befinner vi oss i dag! Den 8:e mars har vi väntat i Thailand i 3 månader!
Heja! Tiden betas av för varje dag som går!